Leons mamma

2011-01-11 ι 18:46:43.. Charlie - första tiden / NEO 1 Kommentarer


Charlie föddes i vecka 33+5 och det är en lite "kritisk" vecka engligt läkarna. Det är veckan då bebisarna i magen ska vila och växa på sig, så när dom föds i den veckan brukar dom oftast vara lite slöa och inte orka med allt utanför magen utan behöver lite hjälp på traven. Lika så med Charlie.

Charlie var dock starkare än läkarna trodde och han kunde andas själv men hade det jobbigt, det var mycket fostervatten kvar i lungorna och han hade för svårt med andningen och syressättningen att en CPAP kopplades in. Det är ingen respirator, för han kunde andas själv, men det är en hjälp som blåser upp lungorna så han får det lättare att ta andetagen själv och få ut allt fostervatten på egen hand.

Jag tyckte att det såg jätte hemskt ut när jag kom upp till avdelningen och såg alla slangar och grejer som var kopplade till honom men det ser värre ut än vad det egentligen var. För CPAP'en är inga slangar ner i halsen osv utan det är bara en liten kloss som sitter på nästa med korta små "piggar" upp i näsan som blåser ner luft i lungorna och hjälper till med andningen. Sen förståss hade ju Charlie dropp i huvudet som ser hemskare ut än om det hade suttit i handen. Dessutom satt syresmätning och hjärtfrekvens i elektoder på magen / bröstet så det var ju 3 sladdar till som var bundna till apparater.



Eftersom CPAP'en var dit kopplad var det svårt med att börja amma och det hade han inte orkat ändå för det var för jobbigt för honom dom två första dygnen med att försöka få ut allt fostervatten och lära sig syressätta sig rätt och andas själv så jag började pumpa. Var rädd i början för att det bara kom så himla lite (ungefär 5ml). Men barnmorskorna där var helt överaskade att jag ens fick ut dom första dagarna. Men dag 3 så hade det kommit igång ordentligt och Charlie hade fått ligga vid bröset ett par gånger för att känna närheten så det började rinna som tusan efter det och flaskorna räckte knappt till, fick då ut upp till 150ml varje gång.

Efter tre dagar med CPAP'en var Charlie redo för att ta bort den, han kunde andas HELT själv och andningen var regenbunden som den ska. Han syresatte sig bättre och den fjärde dagen fick vi in honom till vårat egna rum efter att han legat inne i akutsalen med ett par andra små små småttingar.
Vi fick fira jul tillsammans och storebror kom även till oss och öppnade paket, mös, kramades och umgicks. Lyckan var fulländad och vi längtade nu hem till vardagen och vårat egna.





Charlie fortsatte dock med att gå ner så sondningen (han fick mat via sond) kundes inte dras ut, han var fortfarande för slö för att orka amma hela mål utan låg nu var tredje timma han skulle ha mat vid bröstet och snuttade lite. Men framsteg gjorde han varje gång, jag kände hur han orkade mer och mer och vi provade sen att väga innan mål och efter mål och det visade sig att han fick i sig allt han fick via sond så då slutade vi sond mata! Sonden fick dock sitta kvar ett tag till då det brukar gå lite upp och ner, läkarna förklarade att barn i denna ålder som är födda i den vecka är inte att lita på för det går väldigt mycket upp och ner.
Charlie visade dock andra fötter och bevisade att han inte alls behövde sonden och den drogs dagen efter.

Samma dag togs det gulsots prov för dom tyckte han blivit lite gulare än innan och blåmärkena runt ögonen försvann aldrig och det brukar ta längre tid för det att försvinna om man har gulsot. Och provet var förhöjt så vi fick in en solbädd in till oss och Charlie fick ligga och sova hela dagen och natten innan nya prover skulle tas. Stackars liten var som en nål dyna och han var stycken i båda händer och båda fötter + några stick i huvudet.




Dagen innan nyårsafton fick vi höra att vi antagligen skulle få åka hem på permis för Charlie åt nu själv av mig och mådde super bra. Vi började planera en nyårsafton alla fyra tillsammans äntligen men nyårsmorgonen kom och läkaren som gick morgon rundan kom in och sa att Charlie inte gått upp tillräckligt = inte ens kommit upp i födelsevikten och ville därför inte skicka hem oss alls. Så förstörda satt vi där med allting ner packat och fick planera om allting. Mn bara våran prins mådde bra!

Dagen därpå kom dock en annan läkare och förklarade allting, läkaren som kom dagen innan var tydligen inte läkare därifrån utan bara extra och han viste inte om Charlie's förflutna och bedömde då bara på vikten så läkaren bad om ursäkt och skickade hem oss på permis! Vi fick åka hem den 1 januari på permis och åkte sen tillbaka den 3:e på kontroll och han hade då stigit över födelsevikten och vägde då 2545 gram, på sin 2 veckors dag.
Vi blev då utskrivna och vi var äntligen hemma på riktigt och kunde starta våra liv igen!

Tiden på NEO har verkligen varit så otroligt känslomässigt jobbigt pga att se sin nyfödda lilla ha det så tufft och sen dessutom ha en 3åring hemma som vi inte kunde träffa. Men alla barnmorskor och läkare var så underbara och gulliga så dom hjälpte verkligen oss på traven och är så lycklig att det gick så bra som det gjorde. Att vi kom hem efter bara två veckor var ju också helt underbart eftersom att dom trodde vi skulle bli kvar fyra-sex veckor när Charlie var nyfödd och hade det så jobbigt. Våran duktiga lilla bebbe, vi älskar dig! ♥