Förlossningen

2008-02-16 ι 19:54:58.. Förlossningsberättelse 8 Kommentarer

Vi, mamma och jag, åkte in till BB i tisdags förmiddag klockan 11 för att jag hade så mycket samandragningar och hoppades på att jag hade öppnat mig lite mer än dagen innan då jag var öppen 3 cm.

11.30
Vi kommer in i rum 13 på KS BB och jag får ligga i en halvtimme för att få en CTG kurva som visar Leons hjärtljud och mina samandragningar. Men självklart så lugnade det ner sig lite så det var inte farligt mycket. Dem måste ju tyckt att jag var jätte töntig som kommit in.

12.00
Kommer en barnmorska in och kollar kurvan och vill göra en undersökning sattes igång. Och som jag visste men inte ville så var jag fortfarande bara öppen 3-4 cm. Tänkte fan, nu kanske dem skickar hem mig. Men hon sa att det antagligen inte var någon ide och att vi då kunde åka iväg för att käka lite lunch och sen komma tillbaka i stället.

13.40
Var mamma och jag tillbaka på BB igen efter lunchen och mer undersökningar. Men dock inga jätte framsteg ännu. BLÄ - tråkigt.
Men jag kunde ju inte klaga. Hade inte ett dugg ont men ville bara få ut ungen, trött på tjocka magen. Hihi.

14.45
Fick vi äntligen ett förlossningrum. 3 barnmorsker, Maria, Yvonne och Camilla, kommer in och jag sätts på en ny CTG kurva.

15.30
Tyckte Maria att det gått långsamt och jag höll med!!!!! Vi bestämde då att dem skulle ta hål på hinnan så värkarna skulle komma igång. Kände inte speciellt mycket, det rann lite men sen när hon tog hål på den andra hinnan så bara siprade det vatten som tusan. Skit cool känsla. Måste vara hel coolt när det går "naturligt" också.
Som sagt, jag hade inge ont alls hitintills utan jag sprang upp och ner, fram och tillbaka så jag skulle förhoppningsvis öppnas lite till. Haha.

16.00
Så började jag känna lite mer och Maria satte in en kanyl i handen för dropp senare.

17.00
Hade värkarna kommit igång på riktigt och jag fick prova lustgasen. "Jaag eee full mammaaaaa.. De här vaa lite knasigt.."

17.30
Värkarna var jätte jätte starka och jag viste inte hur jag skulle ligga, sitta eller stå.
Spydde en jäkla massa, dö äckligt, men det känndes lite bättre efter. Bad mamma masera min rygg hela tiden men det känndes knappt och jag ville bara att hon skulle göra mycket hårdare men det känndes ju inte bättre för det. Inget hjälpte.
Så tillslut så stog jag inte ut längre. Bad barnmorskan att hämta en läkare så jag kunde få epidral för jag hade så jävla ont. Under hela tiden nu så har jag andats massa lustgas och dem hade höjt procenten. Var helt borta, låg och snackade en jävla massa i den där masken. Det kom dock inga speciellt snälla ord kanske.. eller tydligen. Men jag sa tydligen åt mig själv också att "håll käfft kvinna!" och barnmorskan undrade vad hon hade sagt men förstog sen att jag låg och sa åt mig själv.

18.45
Kommer narkosläkaren äntligen in efter att ha varit och operarat när ett trauma kommit in. Den timmen känndes som ett helt jäkla år. Tyckte att jag skulle hinna fylla 18, som jag gör om 2 mån, innan han hunnit komma. Precis när han kommit in så går hjärtljudet rejält ner på Leon. Jag som var helt borta förstog nog inte riktigt på en gång. Men sen när dem säger att kalla på en läkare NU! Då fick jag lite panik. Jag fick vrida och vända på mig 400 gånger och det kom in en läkare. Han tittade och jag vred och vände på mig för att han kanske kunde ändra possitions där inne. Men även han kallade sen in själva överläkaren på förlossningen och då fick jag rejält panik och kände hur tårarna började rinna. Skrek bara åt dem "TA UT HAN DÅ OM DET ÄR NÅGOT FEL. NUUU, TA UT HONOM!" Dessutom så lossnade skalpen som satt i huvudet på honom hela tiden så dem fick ju aldrig något bra hjärtljuds kurva. Den bara lossnade och lossnade. Så hör jag tillslut hur läkarna säger "Ok vi kör upp henne på operation då". Men i sissta sekund så fick dem fast skalpen och Leons hjärtljud gick upp igen. Fy fan vilken skräck. Kändes som om hela livet rann ur en. Eller då Leons liv men det var även mitt liv också. Den ska ingen människa behöva gå igenom. Helt sjukt hur ONT i hjärtat det gjorde.

18.50
Fick jag äntligen epidralen. Han hittade aldrig rätt och kände hur det klickade och knakade i ryggen. Jätte äcklig känsla. Men tillsut får han till det men det går fan så heller över. Höll på bli galen och låg bara och tänkte på om han verkligen mådde bra där inne. Trots att jag hade lustgasen och var helt borta så förstog jag ju ändå allvaret. Det var nära där att jag fick upp på operationsbordet..

19.15
Börjar äntligen epidralen att värka och allting blev lugt och verkligt igen.
Blir tömd på lite urin eftersom att jag inte kunde kissa med epidralen i kroppen.
Fick en boll att sitta på så att huvudet nu skulle få komma ner rätt.

21.00
Nu är epidralen slut. Herregud, ska jag få vänta så där länge igen för att få påfyllnad? Var jätte rädd för det då jag verkligen inte orkade ha så där ont igen. Hugger heldre av mig en arm eller hämtar en skalpell och tar ut ungen själv om det var så. Men under undersökningen då så säger hon att jag var öppen 10 cm och att då får man ingen påfyllning. SKOJAR DU?! Skulle jag inte få något? Herrejävlar. Förberädde mig på den där jävla smärtan igen men blev otroligt glad och lättad när kryssningsvärkarna satte igång 10 minuter senare. Inte alls sån smärta som värkarna. Nu var det nära. Mycket nära. Kunde se framför mig hur jag kommer börja krysna när som helst.

21.10
Så bad jag mamma seriöst skrika in dem för nu kunde jag inte hålla emot. Mamma trodde nog inte på mig när jag sa att han kommer nu. Men lovar jag kände att nu kom han verkligen. Jag som trodde innan att jag kommer aldrig riktigt veta när han på riktigt kommer. Men jag lovar, det gör man.

21.30
Låg jag och krystade och kunde inte hålla emot längre. Fick bäckenbottenbedövning av den nya barnmorskan och satte sen igång och krystade.

21.49
Kom Leon i världens fart. Barnmorskan försökte att stoppa så jag inte skulle spricka. Han kunde inte få komma så snabbt. Men det sket jag i. Jag tryckte av bara helvette för var så in i norden peppad och kunde inte sluta. När huvudet var ute så fortsatte jag att trycka ut axlarna även fast jag inte hade någon värk. Men jag sket i det. Han skulle ut nu! Och ut kom han också. Med navelsträngen 2 varv runt huvudet. Det var därför hans hjärtljud gick ner för att den antagligen styptes åt.
Dock så sprack jag ju lite då men det fixade min ena barnmorska med några stygn.

Leon Alexian
3.495
kg
52 cm lång
35 cm huvudomfång

    

1. Helt cool lugn
2. Sitta? Ligga? Stå? Jävla smärta
3. Lustgas - min bästa vän
4. Lugn efter epidralen

STARTSIDA



Michaela, född för 20 år sedan. Bor i en underbar lägenhet i Nockeby, Bromma, med mannen i mitt liv som jag är förlovad med, sen 10 juli 2010, och sönerna Leon & Charlie.

Fotografering, matlagning och inredning är något som tar stor del av mitt liv! Så här i bloggen skriver jag om detta, vad som händer i våran vardag och även mycket annat som angår småbarnsföräldrar med mera..

So enjoy!




Leon Alexian föddes den 13 feb 2008, i vecka 39. Med sina 3595g och 52cm lång.

Nu är han den finaste och stoltaste storebror som snart fyller 3år.
Han går hos sin dagmamma, är blöjfri, älskar att leka med bilar och växer upp lite för fort. Våran stora, fina prins!





Charlie Alexie föddes den 20 dec 2010, i vecka 34. Med sina 2532g och 45cm lång.

Han hade lite bråttom ut så efter två veckors vård på neonatal avdelningen på danderyds sjukhus fick vi äntligen komma hem tillsammans! Nu växer och frodas våran älskade lilla prinskorv!






Mer mat och recept jag lagat hittar du här..


Januari Februari Mars April
Maj Juni Juli Augusti September
Oktober November December


Januari Februari Mars April
Maj Juni Juli Augusti September
Oktober November December


Januari Februari Mars April
Maj Juni Juli Augusti September
Oktober November December


Januari Februari Mars April
Maj Juni Juli Augusti September
Oktober November December

Januari Februari Mars April
Maj Juni Juli Augusti
September
Oktober November December