Leons mamma

2009-09-21 ι 16:48:57.. Our life 0 Kommentarer

Du kom som en ängel från ovan och tog tag i situationen. Du gjorde det bättre, vi var i paradiset ett tag, men allt blev så himla mycket värre när hjälpen inte längre fanns hos dig. Det är varken ditt eller mitt fel så jag tänker inte längre beskylla mig själv (som jag alltid trott och gjort) men du ska veta att det då heller inte är menat åt ditt håll.
Det du gjorde var antagligen det bästa som kunnat hända och ske för oss men det är just denna tid, tiden efter paradiset som är den jobbigaste.

Jag kan inte sluta oroa mig. För jag känner hur jag tar slut, jag känner hur orken och viljan inte längre finns för detta. Så vad återstår då? Inget i min makt att uppta, but still I ceep going...
Jag känner mig dålig, tråkig, lämnad och totalt ensam. Jag vet att du finns där och du förstår nog inte hur mycket det betyder och därför kan jag inte förstå mig själv när jag försöker stöta bort dig. Jag försöker få dig att ta avstånd för att jag vill inte såra dig mer. Jag vill inte trycka ner dig i skiten när du själv inte sitter i den. Bara för att jag vill ha sällskap i den så ska du inte behöva prioritera annorlunda, tänka på annat eller stoppa ditt eget liv.
Så jag vet att jag gör fel, behandlar dig orättvist och förvärrar våran relation.
Känns som att både du och jag har tagit lite slut. Är det slutet för "vi/oss" också då?

Allt jag skulle vilja är att skaka om dig och be på mina bara knän. Jag vill ligga i din famn och gråta, jag vill kramas och känna mig någelunda värd detta. Jag vill så gärna berätta allt jag känner och tänker på och jag vill så gärna se all kärlek du ger mig men jag är förblindad, jag är totalt vilse och jag har verkligen gått in i väggen. Det är helt stopp, jag ser ingen utväg, inte ens minsta lilla ljus.

So... It's gonna be a long way to happy....