Give me hope!



Det var inte igår direkt.. inläggen tynar bort och inget uppdateras här.
Men hela våran värld hänger nu lite upp och ner och jag har en väldig väg att klättra för att hitta tillbaka till tillvaron igen. Sakta men säkert känns så det ändå som att tyngdpunkten har släppt och hamnat på ett annat ställe. Är säker, trots att jag ännu inte riktigt känner detta, så tror jag att jag också sakta med säkert kommer hitta tillbaka med råge. Då börjar det nya livet, vårat nya liv som vi så längtat efter och behöver.
Men vägen dit kommer inte vara och är inte lätt. Det kommer dagar där jag bara ser allt possitivt och glädjen är över öronen ett tag medans det också räcker med en enda fel-sak så slås det bort på en sekund. Allt är verkligen upp och ner, totalt. Men detta är ju menat för att det ska bli bra. Detta är ju vägen till lycka, hur hård den än kommer vara och trots att jag ännu inte der eller känner någon bra mening med detta.
Finns också stunder som totalt vänder min värld upp och ner ytterligare ett par varv. Och det är våra "dumma"-stunder, just you know what I mean. Då försvinner allting ur mig, då är allting borta och jag ser även hur jag själv försvinner. Blir så otroligt rädd och panikslagen, då jag har dig att tacka för detta (även då det ännu inte är bra). Men det är ju faktiskt du som har gjort allting för oss och det är du som också fått mig att inse att jag är värd bättre och faktiskt kan säga nej. Du vet nog inte exakt hur mycket du gjort, förtfarande gör och hur mycket du betyder för mig. Detta är ärrat för livet och det är bland det bästa minnerna jag kommer bevara närmast hjärtat. Därför krossas jag helt och paniken dunkar i hela kroppen när jag känner hur det skulle kunna mistas. För även DU har en väldigt stor plats närmast hjärtat och jag vill inte att den ska vara tom. För utan dig kommer den föralltid vara det. Du är min idol, du är min förebild, det är dig jag strävar efter och vill föralltid ha dig lika nära som vi var/är.. Men jag tror på oss. Jag tror på dig och jag har framför allt börjat att tro på mig själv när det gäller vissa saker. Kan det vara för att en person lyft mig otroligt högt och själv skadat sig av detta? Tror tyvär att det kan vara så illa men ändå så otroligt lätt. Börjar att minnas begreppet "nothing can break me down" mellan allt kaos, panik och rubbning. Ett gott tecken? Hoppas bara jag klarar att hålla det kvar, men är ganska nära..
Jag ska inte ta ut något i förskott nu för ingenting är säkert men jag har ett hopp om att vi skulle kunna få starta upp livet igen efter denna vecka. Då kommer det totala life-break'et. Då ska vi ta en rejäl paus från allting och bara vara med varandra - jag och Leon! Men som jag sa, ska inte spekulera för mycket (som jag redan gör) och heller inte tro att det är sant ännu för ingenting är ännu säkert. Men hoppas, hoppas, hoppas...
Kommentarer
Postat av: Cassandra, Josefins mamma
lunch på torsdag? :) du och leon får gärna komma hit och leka lite okcså ;D
Trackback