Leons mamma

2008-03-06 ι 16:48:13.. Leon i ord 2 Kommentarer


God eftermiddag!
Nu är jag åter igen pigg efter den knasiga natten. Eller knasig och knasig. Leon var knasig. Han skulle ligga och tutta hela natten men ändå var han inte nöjd. Men det är sjukt hur snäll han är ändå. Han skrek inte eller något sånt men märkte bara på honom hur han låg oskönt och bökade. Satte mig upp och typ sov fortfarande så han fick lite mat och vaggade honom till söms. Så somnade han men vaknade igen när jag väl la honom i sängen igen. Men tillslut så somnade han och sov länge.
Men var ändå ganska slö i morrse när jag kom upp och blev tröttare när jag visste att jag skulle med syrran för att simma. Men jag slapp det, skönt, och mamma följde med i stället.
Då bestämde jag mig för att göra massa nytta medans hon var borta, men inget av det hände för att Leon somnade på mitt bröst när jag låg i soffan och kunde då inte resa mig upp och störa honom. Dessutom så kände jag hur mina ögonlock kändes otroligt tunga också så då blev det att jag låg kvar och halv sov och myste i soffan med Leon ända tills mamma kom hem.

Kom att tänka på det i morrse. Att när jag var gravid så var jag jätte nervös och orolig hur jag skulle klara nätterna om Leon sov i min säng. Han har ju en egen men just nu sover han i min, den är ju så otroligt stor och han är enormt kräsen och vill inte ligga hårt så därför ligger han i min säng på ett duntäcke just för tillfället. Men när han blir lite större och vi satt upp den riktiga sängen till honom så ska han få börja sova där.
I alla fall, åter till det jag skulle skriva om. Jag är nämligen en sån som rör sig otroligt mycket när jag sover. Kan inte ligga still för en sekund typ. Så om jag skulle ha en liten bebis i sängen kanske jag kommer rulla eller vända mig på honom. Och kväva den stackars ungen.
Men det är sjukt hur kroppen ändras när man har barn. Även fast jag sover, hur djupt och bra som helst, så vet jag om han ligger och tittar och är vaken eller om han sover. Vet också hur han ligger, om han andas och allting. Är sjutton som ett djur, värsta modersinstinkterna.
Helt coolt hur kroppen ställer om sig och reagerar på vissa sätt så snabbt.
Och nu är jag en mamma. Jag vet vad mitt barn vill och behöver.
Jag vet hans bästa och tänker bara på vad han mår bra över. Om jag vet eller märker att han mår dåligt eller om det inte funkar för hans del så måste alla runt omkring mig fatta och respektera mina beslut och inte bråka. För då förlorar dem mig som vän.
Och jag kan säga att alla mina gamla, nära vänner är helt underbara! Tur att jag har er kvar. Men till dig som tar åt dig :
Du kan inte komma in i mitt liv och tro att du kan styra och bestämma vad jag ska göra. Kan inte anpassa mig efter andra. Jag lever som jag alltid gjort och kommer inte ändra på något pga dig. Bara att inse det.