Leons mamma

2007-11-29 ι 19:58:34.. Our life 1 Kommentarer


Gud vad allting känns bara jobbigt och meningslöst.
Att jag ska över huvetaget gå till skolan känns onödigt. Kommer dig och är på en lektion och sen går hem. Har viktigare saker för mig. Har viktigare saker att tänka på.
Kan inte tänka på skolan nu. Jag vet att jag borde det. Jag vill det. Skolan är min framtid. Har aldrig varit en sån person som skiter i skolan, aldrig. Men nu så känns det bara så löjligt. Allting känns bara löjligt.
Jag vill koncentrera mig, planera och tänka på mig och bebis. Ingenting annat som är i vägen. Som skolan.
Ursh, det ska inte vara så. Inte speciellt bra. Men hjälp. Vad ska jag göra?!
Dessutom när det är jävla knas hemma med syrran som inte går till sin skola. En mamma som måste ta det lugn och tänka på sig själv lite som inte gör det för 5 öre. Allting blir bara hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner, hopp och hej. Blablabla..
Vill hjälpa syrran att vara snäll och må bra över skolan. Vill hjälpa mamma att ta det lugn och må bra. Vill hjälpa mamma att ta hand om huset här hemma. Mamma ska inte göra det med sin rygg. Hon är hemma om dagarna för att hon måste. Hon kan inte jobba. Hon har ingen inkomst. Hon kan inte en jäkla massa saker som andra tar som självklarheter. Jag älskar min mamma. Jag vill inte se henne ledsen. Eller att hon har det jobbigt. Och det har hon nu. Då mår jag dåligt och vill vara hemma med henne. Vill krama henne hela tiden. Vill bara ta henne här ifrån.
"Kom så åker vi mamma. Allting fixar sig. Kom så åker vi och tar hand om oss själva ett tag"
Men det går inte. Det funkar inte så. Hur mycket jag än vill det.

Hur som helst. Jag orkar ingenting. Jag vill inte tänka på skolan. Jag tänkrer inte på skolan. Jag vill men min hjärna raderar det så fort jag börjar. Inge bra men det viktigaste för mig just nu är inte skolan. Är jag dum? Tänker jag helt fel?
Jag vill inget annat än att tänka på min mamma och mig. Att vi ska må bra i första hand. Syrran behöver hjälp att flytta skola och det inom kort. Måste hjälpa dem. Måste tänka på dem. Och om min bebis.
Min familj!
Mår inte dem bra, mår inte jag bra. Vi är alldeless för tajta och nära varandra att jag skulle kunna släppa det. Det finns inte i min värld att jag skulle det.
Min familj är en sån stor del av mitt liv. Utan dem, inget mig. (som tyvär alla säger, men i mitt fall är verkligen verkligen sant)